KRÅNGEL, KRÅNGEL, KRÅNGEL. Ja, det passade sig jävla bra mitt tidigare inlägg som mongolid internet slukade och raderade helt för det handlade just om det.. Detta jävla livet. Vi börjar om, igen.. Som vanligt, med allt.

Är så förvirrad, så förvirrad av allt konstigt som händer. Allt är konstigt, alla omkring mig är konstiga, jag är konstig, allt, allt är konstigt.

Nr1. Jag undrar: Varför växer alla upp så olika? Eller hur kan man vara "vuxen/mogen" på högstadiet och sen bli som en 14-åring på gymnasiet? Hur kan en människa i samma ålder som mig leva som jag gjorde för 4 år sedan? SOM 17-ÅRING?!
Nr2. Hur kan alla som inte kommer från typ Grums (nej jag skryter inte Grums, never in my life!) (förresten sa dom Grums i Brölloppsfotografen som vi såg på bio igår. Kan ni tänka er det, Kjell Bergquist talking Grums? (hehe, smala)) vara så jävla efterblivna? Dom tkr det är jordens grej om dom ska dricka nu på snart 2010, o allt annat. Helt sjukt, skäms ihjäl när jag hör om detta..

Ja, allting är konstigt. ALLT!!!!!!!!!!! Skolan, speciellt. Fattar inte hur en enda skola kan dra till sig alla förståndshandikappade till en plats. Och den största av dom, Gunnel, min mentor. Hon om någon borde ha överseende med det som hänt och sluta jävlas konstant, som alla andra jävla idiotjävlar! Är så besviken på mig själv, och alla på HUC. Att dom inte ser hur jag lägger ned hela mitt liv och min själ på det jag hatar mest, skolan. Att ingen ser.. Det är helt sjukt. Nej, det är inte lätt, och jag är långt ifrån alla andra.. Alla har försvunnit out to nowhere, jag vill inte ens söka upp dom. Det är för konstigt, ingenting är som det ska, nej det är konstigt, det är inte dom jag byggde vänskapen med, dom är främmande, dom är inte som jag..

Jag är så imponerad av alla vuxna, att dom hinner med. Hur kan dom tänka på allt, hur orkar dom ens?
Jag måste bo här, jag måste bo ensam, jag kan inte komma hem senare än vad jag gör och skulle inte jag och Jim bo tillsammans skulle vi knappt kunna ses på vardagarna.. Så detta är nått jag måste. Jag måste klara mig själv och tänka på allt själv sköta allting själv, det finns ingen här som påminner så som mamma. Men jag skulle inte kunna flytta hem nu, inte nu efter jag bott med den bästa pojkvännen i världen. Jag trivs jättebra här, jag trivs så underbart mycket med min älskling, skulle inte kunna byta, men det är inte lätt. Ni anar inte, så uppmanar er som ej flyttat än att vänta så länge det går, för det är inte bara fördelar med att bo själv, var inte så ignoranta för det ni vet väntar er om ni flyttar för det är svårare än ni anar..

Igår frågade jag äntligen den frågan jag väntat i säkert mer än halva mitt liv att fråga, varför? Det vet jag inte, det har bara inte kommit upp men gud så jag har undrat! Utanför Grums motor står det en skylt som lyder: Om bilprovningen ger er en 2:a tar vi bort den" Det är har jag grunnat på och det var jag tvungen att berätta innan jag fortsätter med mitt förvirrade inlägg.

Livet är så jävla skumt, honest. Hur kan man lära sig leva med lögner? Det är något jag hatat ända sen jag var liten, "vem gör inte det?" tänker ni säkert då, men ja det är klart. Det fattar jag med, men alla gör faktiskt inte det men det är inte det som är min poäng utan det är att jag avskyr det, mer än nån anar och mer än nånannan gör. Faktiskt. Ändå lever jag med lögner, varje dag. Och gjort ända sen min födsel. Det trodde jag aldrig om mig själv.

FÅÅÅR PANIK, jag får inte gå ur skolan med något G; det har alltid varit mitt mål.. Och just nu känns det så jävla botten.. Usch!!!!!!!!!!!!!!!

Hm, har jag fått ur mig allt? Nej, verkligen inte för den röda tråden bröts för länge länge sen, det här var inte alls vad jag skulle prata om.. Det är dom som tror dom känner mig, dom som kanske kände mig, men jag är inte så snäll som ni nära upplever mig i gräl på närahåll. Jag tolererar inte hur mycket som helst och jag behöver inte vänner som är som ni är just nu. Då slipper jag hellre.

Har i alla fall märkt att det inte bara är kläderna man växer ifrån..