Ja, som ni ser så har jag hittat tillbaka till bloggandet, igen.. Så, veckans tävlingsfråga är: Hur länge har Bella en blogg this time?

Tänkte såhär: efter att man har varit på sitt livs första "riktiga" konsert med ett band man älskar så har man en utgångspunkt i premiär inlägget. Fick flashbacks av mina förra inledningar (0o) så detta var just perfect.

Fyra år sedan, Live05 galan, Green day. Jag hade tidigare bara hört dom några få gånger när pappa lyssnade på dem, men jag fastnade aldrig för dom då som jag gjorde på just den galan.. American idiot (och några äldre låtar) klistrade sig fast vid mitt hjärta och sitter kvar än idag men är inte lika exciting nu som då. Mamma köpte den senaste skivan till mig men jag lockades tyvärr inte av låtarna där, vilket var väldigt, väldigt synd under konsertens just, nya låtar när man gick miste om känslan av att bara sjunga med ett fullsatt Globen. Men den chansen kom ju när låtar som Holiday, Bouleward of broken dreams, Longview (och många, många mer) Då kom någonting i full fart flygande genom kroppen (jag tror det var lycka, big time) för att inte tala på ögonblicket de klev in på arenan.. Ojojoj, what a feeling (8) det började såhär..

Strax efter klockan ett på eftermiddagen begav sig jag, Jim och pappa mot Sthlm och Globen. Satt på helspänn hela vägen och någon annan än jag klev in i kroppen på mig och blev någon sorts överenergisk människa som babblade nonstop enligt mig själv, (the real me) och väl framme när förbandet började avsluta dunkade hjärtat några extra slag samtidigt som man såg sig om och tänkte var man egentligen satt. Hur många celebritys hade inte intaget den här scenen egentligen? Man kunde liksom känna deras doft och se fotspåren och som något sorts spöke av dom fortfarande härjade runt på scenen. Men det slogs väldigt snabbt bort när Globen mörkerlades och man började skymma tre fantastiska skuggor, guess who!? Och det var amazing! Men om, OM, man hade intagit ståplats istället och fått möjligheterna som de andra där nere fick. XXXXL af lycka är bara förnamnet! Att bli uppropad på scen av själva Billie Joe Armstrong och att få hoppa upp på scen och ta över micken och sjunga inför ungefär 13 000 st är något man inte får göra varje dag. Jag får bara drömma om att det var jag, lyckligt lottade jävlar!

Nåväl, nu drar inlägget ut på vilospår så är nog dax för mig att börja avsluta. Nu ska jag ropa ut min duschälskande pojkvän ur duschen och traska ned till solariet..
SO LONG FOLKS /ß